Per och Andreas Jodenius barndrömmar blev sanna

Familjen Jodenius tar emot vid villan på Hovshaga. Det luktar nybryggt kaffe och på köksbordet står ett kakfat med bullar och flera sorters kakor. Lilla Rebelle placeras i sin barnstol och får russin, som hamnar både i munnen och på golvet.

Hon föddes den 16 december 2018 med hjälp av en svensk surrogatmamma. Inom svensk sjukvård är det inte tillåtet att använda sig av surrogatmammor men lagen säger ingenting om att anlita en surrogatmamma utomlands, ett alternativ som ofrivilligt barnlösa utnyttjar. Per och Andreas träffades för tio år sedan och tidigt i förhållandet började Andreas prata om att han ville ha barn medan Per var mer försiktig.

– Jag har också alltid velat ha barn men insåg att det nog aldrig kommer att bli så. Jag försökte nog vara mer realistisk än Andreas. Jag kunde inte se möjligheterna och ville inte bygga upp några förhoppningar. Men hade inte Andreas varit så drivande hade Rebelle inte funnits, säger Per.

– Jag lade timvis på att letade upp olika möjligheter på hur man skulle kunna gå tillväga för att få det möjligt. Vi hittade Facebookgrupper och forum där många delade med sig av sina erfarenheter och tips och sedan kom vi i kontakt med kvinnan som ville hjälpa oss som surrogatmamma. Hon vill inte ha barn men känner att hon vill och kan hjälpa andra eftersom hon har en fungerande kropp som kan få barn. Hon gör det här rent solidariskt, säger Andreas.

Minns ni vad ni tänkte när ni tog beslutet att försöka skaffa barn?

– Jag växlade upp känslomässigt när vi hade tagit beslutet sommaren 2016. Jag minns en kväll när jag inte kunde sova utan bara låg och tänkte på att det äntligen skulle bli min tur att få ringa mina föräldrar och berätta att de har blivit farmor och farfar, säger Per.

Det skulle dock inte bli en allt för enkel process. Per och Andreas kom i kontakt med en klinik utomlands som med hjälp av IVF, provrörsbefruktning, skulle kunna göra parets drömmar om barn till verklighet. Kliniken befruktade ägg från en äggdonator som sedan sattes in i surrogatmammans livmoder med en förhoppning att embryot skulle fastna och sedan utvecklas till ett barn.

– Det är så mycket som ska klicka. Nu i efterhand förstår man vilken process det har varit. Det har varit bokningar av resor och boende, kontakt med kliniken, olika tester och tabletter. Dessutom måste surrogatmammans menstruationscykel vara i exakt synk med äggdonatorns, säger Andreas.

Precis som vid en vanlig befruktning är det inte givet att det lyckas. Per, Andreas och surrogatmamman åkte till den europeiska kliniken fyra gånger innan det lyckades.

– Det är inte lätt att bli gravid, oavsett vad det är för typ av befruktning. Vid det tredje negativa beskedet var man rätt luttrad men det var självklart känslomässigt jobbigt för oss och surrogatmamman när det misslyckades gång på gång. Vi gav inte upp och vid det fjärde försöket lyckades vi, säger Per och ler samtidigt som han tittar på Rebelle.

Vad säger ni om surrogatmamman?

– Det hon har gjort är det finaste en person kan göra för en annan människa. Hon har gjort det möjligt för Rebelle att komma till oss och världen och det som vi för sju-åtta år sedan kanske inte trodde var möjligt har hon gjort möjligt. Nu har vi en riktig familj. Det är en otroligt fin handling och vi beundrar henne jättemycket för den uppoffringen som hon har gjort, säger Andreas och Per.

De har lagt omkring 300 000 kronor på hela processen. Pengar som har gått till resor, boende, läkarbesök, provtagningar och läkemedel. I Sverige är det inte tillåtet med surrogatmödraskap inom sjukvården, vilket gjorde att paret tvingades ta hjälp av kliniken utomlands.

– Det blir ju klassfråga. Det är inte alla som har möjlighet att spara så pass mycket pengar och genomföra detta, säger Per.

– Oavsett läggning har många en längtan efter barn och det känns så onödigt att surrogatmödraskap inte tillåts inom vården när det finns människor som vill men inte får hjälpa till här i Sverige. Det saknas riktlinjer för hur kommuner ska hantera dessa frågor, säger Andreas.

Siffror som en juristbyrå har sammanställt visar att det förra året kom fler barn som fötts av surrogatmödrar än adoptivbarn till S­verige. Trots det saknar kommunerna riktlinjer för hur det ska hanteras.

Rebelle föddes i december 2018 på ett svenskt sjukhus. Efter att hon kommit till världen påbörjades nästa process. Att surrogatmamman skulle avsäga sig föräldraskapet och att Per skulle få göra en närståendeadoption för att Rebelle skulle ha två pappor även på papper.

– Det blir ju väldigt mycket pappersarbete och kontakt med myndigheter. Det var faderskapsintyg och hela adoptionsprocessen. För oss tog det nästan tio månader innan adoptionen blev klar. Det är väldigt beroende på var man bor för vi har vänner i storstäderna vars processer har tagit åtta veckor.

Familjen har fortfarande kontakt med surrogatmamman och de ses någon gång i månaden.

– Men hon är inte Rebelles mamma utan mer som en släkting eller en vän till oss. Det som dock är lite roligt är att Rebelles första ord var mamma. Det har vi skrattat mycket åt, säger Andreas.

Rebelle har fått komma ner från sin barnmatstol och leker tittut vid köksbordet. Hon skrattar högt och fortsätter att föra huvudet över och under bordsskiva.

– Det kan vara jobbigt att vara småbarnsförälder och man får inte alltid sova, säger Per och gäspar innan han fortsätter:

– Men allt det positiva överväger. Hon gör framsteg varje dag och blir allt mer en självständig individ. En dag behövs man knappt längre men det är länge till dess får vi hoppas.

Sedan Rebelle föddes har Andreas och Per gift sig, köpt villan på Hovshaga, en bil och en husvagn. De har också kunnat hjälpa andra par med liknande barndrömmar.

– Den här resan och processen har ju gett mycket kunskap och erfarenheter som vi har kunnat dela med oss till andra par, både heterosexuella och homosexuella, som har velat skaffa barn. De har också haft lyckade processen, säger Andreas.