GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Innehåll A-Ö

          Nadim Ghazale: Stunderna på fotbollsplanen är några av min fritids största glädjekällor

          En krönika av Nadim Ghazale.
          Nadim Ghazale.
          Nadim Ghazale.
          Foto: Privat
          Detta är en personligt skriven text i vxoweek. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

          Jalla!

          Klockan är snart halv sex en torsdagkväll och jag ska strax blåsa i pipan på Brämhults IP. På den stora konstgräsplanen råder det ett perfekt kaos av åttaåriga pojkar och fotbollar som jag strax ska bryta.

          – "Jalla grabbar”! ropar jag strax innan jag blåser högt i pipan och tillsammans med tränargänget sätter igång med att ta närvaro och gå igenom dagens träning.

          Stunderna på fotbollsplanen är några av min fritids största glädjekällor. Jag vet inte om det är för att jag får umgås med min son och hans vänner över något som vi båda älskar, eller om det är för att jag nu har en ledarroll i något av det som skänkt mig så mycket under min uppväxt, föreningslivets Sverige. Fotboll och handboll som har byggt min karaktär, tagit mig Sverige runt och gett mig både livslånga vänskapsband och lärdomar.

          På träningen är jag ansvarig för en skottövning och jag ser att en liten kille, som vi kan kalla för Nils, är lite trött och sackar efter lite i övningen. Jag försöker peppa igång honom och säger:

          – ”Jalla Nils, du orkar!”. Då stannas Nils upp, vänder sig om och med lurig blick ser han på mig och säger:

          – ”Min pappa säger att det bara är svarta från Afrika som säger jalla”, innan han springer vidare efter bollen.

          Förvirring inom mig. Pojken gjorde ju inget fel, han gjorde som fler barn borde göra - lyssnade på sin förälder. Men vad gör man som ledare när föräldern säger fel, medvetet eller omedvetet och med eller utan en unken underton? Jag lät det vara men det skavde. Vårt lag är fullt av barn av olika kulörer som ofta säger ”jalla” och jag har ju ett ansvar gentemot dem också. Jag kan hantera det som just hände, men hur hade en pojke som till exempel min egen son känt om han fått det sagt till sig?

          Veckan innan hade jag föreläst för en massa människor inom den svenska idrottsrörelsen i RF-SISUs regi och som alltid i mina olika föreläsningar har jag en passage när jag betonar vikten av ordens betydelse. Något som är välforskat, välkänt och erkänt, i alla fall hos icke-konspiratoriska kretsar. Hur idrotten kan vara och har varit det perfekta integrationsverktyget för så många av oss. Att ledare, föreningar och idrotten så ofta mejslar fram och skapar ett ”vi” bland barn och ungdomar som utan det sammanhanget aldrig annars blivit något ”vi”.

          Föreningssverige tog mig tillsammans med livets vänner i UIFK från Vistavallen i Ulricehamn till och mot Zlatan på Malmö Stadion och tillbaka. Där jag från bänken kunde se honom briljera framför ett halvt lag bakom sig som sa ”jalla” i vartannat andetag redan för 20 år sedan.

          Jag vet inte om jag är arbetsskadad eller bara ärrad av av samtiden och kanske övertolkade jag alltihop, men det där fick mig att fundera. Hur skapar man samhörighet, gemenskap och engagemang i ett litet lag inuti en fotbollsbubbla när allting utanför den krackelerar? Visst att vi är många som dagligen försöker motverka den här utvecklingen, men det var länge sedan vi fick fira en vinst.