Lucas återuppväcker låtskatt från 80-talet

VXOweek besöker musikern och ljudteknikern Lucas Scheffold i hans studio i Väderlanda utanför Ingelstad. Den svaga novembersolen tittar tillfälligt fram mellan regnmolnen. För övrigt är livet som kulturarbetare i dessa Coronatider tämligen bistert och nattsvart.

– Just nu är det kört. Det är lock down. Alla konserter är inställda och ingen vågar boka och komma till studion.

Men det finns trots allt ett litet ljus i mörkret. Nyligen var Lucas en av dem som tilldelades residensstipendiet från Musik i Syd. Och all tid som blivit över kan man ägna sig åt att spela in egen musik i studion.

– Just nu håller jag och min sambo Helle på att spela in en uppföljare till folkmusikplattan Strängar och Blad.

Lucas är dessutom aktuell med nysläppta skivan I oändlighetens heliga sol, ett projekt som han till och från sysslat med sedan 2013.

– Ja, eller egentligen ända från 2009 då min soloskiva Tid släppes. Det här kan ses som uppföljaren.

Sångerna på I oändlighetens heliga sol är alla skrivna på 80-talet, ett årtionde då Lucas livnärde sig som gatumusikant.

– Som 20-åring tog jag beslutet att jag skulle försöka leva på musik. Med gitarr och ryggsäck reste jag runt i städer i Sverige och Europa. Dessutom skrev jag egna låtar som jag spelade in och sålde på kassetter. 1987 släppte jag mitt första album.

Skivans avslutningslåt När elden slocknat ut skrevs 1988 och speglar en väldigt konkret händelse i Lucas liv. 1987 flyttade han till Göteborg och tillsammans med 80 andra personer ockuperade han ett hus på Södra Allégatan i stadsdelen Haga.

– Haga var på den tiden ett centrum för alternativrörelsen i Sverige. Men Göteborgs kommun ville göra en ”social sanering” och bland annat riva huset som vi bodde i. Tålmodigt försökte vi kämpa emot och ockuperade fastigheten.

Vad hände?

– När jag insåg att slaget var förlorat så valde jag och några vänner att lämna Göteborg och flyttade istället upp till kollektivbyn Skogsnäs i Norrland. Huset i Haga sprängdes i småbitar av kommunen och folkrörelsen splittrades. Folk blev hemlösa, nomadiserades och en del gick till och med under. Ett tragiskt slut.

Annars är det existentiella sökandet det mest slående i texterna på skivan, inte minst i titellåten. Lucas berättar att han alltid varit en sökare. Ofta har han brottats med existentiell ångest. I slutet av 80-talet kom han dock till en slags vändpunkt. Han frågade sig själv, om jag plockar av allting, skalar av alla lager, vad återstår då? Vad består kärnan av?

– Jag kom fram till svaret att det enda som återstår är själva existensen. Allt det andra, såväl tid som rum, är bara en del av själva upplevelsen.

Att släppa alla invanda föreställningar och frigöra dig från alla yttre ramar kan vara skrämmande, tillvaron börjar svaja, men för Lucas blev det snarare tvärtom.

– För mig blev det en trygghet. Min existens blev lika med min egen upplevelse.

Ett annat genomgående drag på skivan är civilisationskritiken. Människans ohållbara livsföring är lika aktuella i dessa dagar med miljöförstöring och klimatkris.

– Greta Thunberg sa i sitt sommartal att forskarna pekade på att vi bara har 7,5 på oss att vända utvecklingen, annars väntar ”the tipping point”.

Hur ser du på framtiden?

– Jag har svårt att vara optimist. Vi är alldeles för indoktrinerade av makthavarna. Jag tror det är kört för människan, eller rättare sagt, den civilisation vi har nu. Men jorden kommer klara sig fast kanske utan människan som dominerande djurart. Existensen lever vidare.

Att låtarna på I oändlighetens heliga sol betyder mycket för Lucas råder det inga tvivel om. Genom åren har han spelat in alla typer av musik, allt från klassisk musik till folkmusik, men skulle han tvingas välja något från sin långa karriär så blir det sångerna från 80-talet.

– De här låtarna är helt klart det mest unika jag skapat.