Starkt skådespel i drabbande serie om systerskap
Två systrar
Premiär: 5 september på Viaplay
Medverkande: Julia Ragnarsson, Dilan Gwyn, Hannes Fohlin, David Larsson, Helmon Solomon, Jens Hultén
Regi: Julia Lindström
Omdöme baserat på 8 av 8 avsnitt
Alicia (Dilan Gwyn) dras mot Östermalm med sin, till ytan, perfekta kille Philip (Hannes Fohlin). Ett liv i lyx och flärd som hon så desperat vill passa in i och tillhöra. Men självklart finns det sprickor i fasaden och kärleksrelationen. Trots det så bestämmer hon sig för att flytta ihop med Philip. Fasader, ni vet.
Vanessa (Julia Ragnarsson) fokuserar i stället på sin karriär i tv-branschen, men tycks vara lite för glad i flaskan. Kanske eskalerar det nu när lillasystern flyttat ut. Samtidigt är det just i Stockholms nattliv som hon faller in i armarna på musikproducenten Martin (David Larsson). Vanessa tampas med en känsla av ansvar för sin lillasyster, men som kanske kan misstolkas till att hon tror att hon äger sin syrra.
Båda systrarna är vilsna utan varandra och jag skulle nog gå så pass långt att säga att de är varandras bättre hälft också. Det här är en serie som tar en med storm.
Det finns inga tekniskt häftiga ögonblick i serien. Inga explosioner och scener i slowmotion. I stället har regissören Julia Lindström valt att låta skådespeleriet få ta fokus. Och vilken fullträff med denna ensemble.
Alicia och Vanessa förkroppsligar systerskapet. Att de inte är systrar i verkligheten är svårt att tro, inte för att de på något sätt delar yttre attribut utan för att relationen känns in i benmärgen. De starkaste scenerna är de där varken Alicia eller Vanessa säger något alls. Där vi följer deras tystnad med varandra.
Det händer inte alltför ofta att en sådan här serie dyker upp. Det vill säga, en serie som kan tilltala vem som helst just för att den är så välgjord från start till slut. Det kvittar om du är ung, gammal, hårdrockare, krimfantast eller en feelgoodare. Du kommer ha behållning av serien, jag lovar.
Inte bara är huvudrollsinnehavarna lysande, alla biroller som stöttar upp känns givna och självklara i sina roller. Det är svårt att lyfta fram någon lite extra i en ensemble som förvandlar ett bra manus till en riktigt bra tv-serie.
Därför ska jag självklart inte nämna någon. Men om jag skulle göra det kanske jag hade låtit strålkastaren lysa på Jens Hultén, som spelar Alicias och Vanessas pappa. Denna man kan vara en av de bästa vi har i skådis-Sverige i dag. Pappan är en ganska hopplös sådan, som tycks ha varit mer frånvarande än närvarande. Ni vet typen.
”Två systrar” är så mycket mer än en serie om ett systerskap, något som eventuellt inte låter superhett inledningsvis. Jag kan dock lova att ni blir rejält piskade på fingrarna om ni tänker så.
Även om Alicia och Vanessa är starkare tillsammans slutar de prata med varandra. Ni vet väl att det troligtvis inte finns någon vars klor är vassare än en systers som du en gång stått nära och sedan sårat? Frågan är – kommer de kunna försonas?
