unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Maha Nasser släpper viktig bok om hedersvåld, diskriminering och förtryck

Kriget som plågar Jemen har lett till en svår situation för civilbefolkningen. En som upplevt detta är journalisten Maha Nasser. I april 2018 kom hon till Växjö för ett liv i trygghet.
Nu släpps hennes bok ”En kvinnas synd” som handlar om det förtryck som många kvinnor lever under.
Maha Nasser.
Maha Nasser.
Foto: Nadia Hagberg

Maha Nasser lämnade Yemen i slutet av 2016 efter att hennes bror dog i kriget. Innan dess hade hon varit utsatt för hot om att bli arresterad av Huthi-rebeller.

– När inbördeskriget bröt ut hamnade Yemens journalister i fara. Många dödades eller arresterades. Vissa valde då att emigrera till andra, mer säkra, länder. Men många länder är tveksamma över att ta emot oss som kommer från Yemen, berättar Maha.

Maha Nasser valde att resa till Malaysia då hon hade bekanta där. Tiden i Malaysia var allt annat än lätt då det inte fanns några jobb för immigranter där.

– Ett år senare ansökte jag till ICORN för hjälp och beskydd. ICORN är en organisation som hjälper konstnärer och skribenter som befinner sig i fara. Efter sex månader fick jag en inbjudan att komma till Växjö som gästskribent och sedan dess har jag bott här.

Förra veckan skulle hon haft visning av sin nya bok ”En kvinnas synd” på Det fria ordets hus i Växjö. Något som tyvärr blev inställt på grund av pandemin.

– När jag skrev novellen ville jag belysa kvinnors lidande i stamsamhällen som inte har lagar som skyddar kvinnorna. Jag har själv upplevt både diskriminering och blivit utsatt för psykologiskt våld. Så, jag vet exakt vad kvinnorna går igenom i sådana samhällen.

Berätta mer om boken!

– Boken tar upp ämnen som diskriminering, våld och orättvisor. Allt detta utsätts huvudkaraktären för av sina familjemedlemmar och senare sin man och samhället. Den berör hedersvåld och hedersproblematik, vilket fortfarande dödar många kvinnor i sådana samhällen. Att bekämpa våld mot kvinnor och barn är mitt kall i livet.

Till vem riktar sig boken?

– Våld mot kvinnor är ett globalt problem, så boken riktar sig till alla oavsett var man bor. Men kanske särskilt unga personer, då de unga i dag är vårt hopp för framtiden. Det är dagens ungdomar som kommer att kunna förändra världen. Vi kan bara lägga den första stenen, men de kommer slutföra byggnaden, så att säga.

För tillfället finns boken enbart på svenska men framöver kommer den att översättas till engelska. Originalet är skrivet på arabiska.

– Jag hoppas också få möjlighet att filmatisera historien och sedan dubba filmen så att den blir tillgänglig för fler. Filmer har en tendens att få fram budskapet snabbare än litteratur.

Då Maha Nasser arbetar som journalist och författare kan man nog onekligen säga att hon dras till skrivandet.

– Att skriva för mig är livet, att kunna gestalta alla erfarenheter vi människor får ta del av och gå igenom. Det finns så mycket jag vill skriva om! Och genom mitt skrivande får jag en känsla av att jag kommer leva förevigt så att säga.

Det är nu två år sedan Maha Nasser flyttade till Växjö.

– Växjö är för mig en underbar stad som gav mig livet tillbaka, hopp, framgång och kärlek. Staden kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, även om jag någon gång i framtiden tvingas lämna Växjö så kommer Växjö alltid vara den plats där jag hör hemma.

Fakta

Tjuvläs ett kapitel ur boken

Kapitel: Amals försvinnande
Kvällen nalkades, människorna återvände hem till sina hus, men Amal var fortfarande borta och kom aldrig tillbaka. Sorg och oro spred sig i familjen. Allt eftersom timmarna gick utan minsta spår efter dottern kröp ängslan långsamt in i hjärtat på Hayat, den maktlösa modern.
Hennes man, Sayyid Ali Asad, var inte hemma. Han hade tidigt på morgonen gått hemifrån till sitt arbete som snickare på ett litet snickeri som tillhörde en av hans kusiner. Hayats oroliga tankar och farhågor handlade alla om samma sak, att Amal hade råkat ut för en olycka, som att hon störtat från klipporna eftersom det var något välkänt i byn.
Hayat hade inte glömt den gången en ung flicka föll när hon, lockad av det frodiga gräs som växte där, försökte klättra upp till en svårtillgänglig plats på berget; hon hade störtat ner från en hissnande höjd varpå hennes ögon för evigt slocknat.
Hayat erinrade kvinnornas gråt och jämmer över den föräldralösa flickans öde. Utöver denna flicka var det flera kvinnor som även de hade förlorat livet till följd av fallet från det lömska berg som tornade upp sig över dem. Det var som om en ny kvinna årligen förts som brud till berget, likt legenden om Nilens brud som varje år offrades till floden för att skydda invånarna i byn från dess vrede. Så gick tankarna, och minnesbilderna spädde på Hayats ängslan åtskilligt.
Under tiden hade Fatima tagit med sig Walid och gått ut för att leta efter sin syster medan det ännu var ljust. Väl där kunde hon dock inte hitta Amal. Hennes oro växte ytterligare, och hon rusade iväg till platsen vid de branta klipporna. Hon letade febrilt och ropade så högt hon kunde:
– Amal! Amal! Men ingen svarade.
Walid ropade också tillsammans med sin syster. Plötsligt fick Fatima syn på två kvinnor som kom kånkade med stora vedknippen och gräsbuntar på huvudet. De föreföll alldeles utmattade. Hon ropade till dem och frågade:
– Är det någon av er som har sett till Amal?
– Nej, vi var på andra sidan bergskammen och har inte sett henne idag. Hon har kanske gått hem en annan väg. Det var därför ni inte mötte henne när ni kom, föreslog en av dem medan den andra tyst knogade på vid hennes sida och sparade sin energi för att orka med den sträcka som ännu väntade innan hon var hemma igen.
Fatima hoppades att det kvinnan hade sagt skulle vara sant, att Amal faktiskt gått hem fast tagit en annan väg. Alltså hastade hon tillbaka till huset tillsammans med Walid i hopp om att finna Amal där när de kom fram. Men hoppet dog och oron fördubblades när hon en stund senare upptäckte hela familjen samlad utanför huset i väntan på att hon själv skulle komma tillbaka med Amal i släptåg.
När Hayat såg Fatima och Walid återvända utan att Amal var med dem kände hon sig säker på att något ont hade drabbat dottern. Hon slog sig hårt för bröstet och började skrika och beklaga sig. Döttrarna försökte lugna ner henne och Muna sa:
– Skicka iväg Umar till Hinds familj för att fråga om hon har sett Amal idag! Kanske gick de ut tillsammans någon annanstans än vanligt? Eller också så kanske Hind bjöd hem henne till sig för att äta?
– Nej, nej, mitt hjärta säger mig att något hemskt har hänt, jämrade sig Hayat. Min flicka måste ha råkat ut för en olycka! Det är kanske någon som har kidnappat henne, sa hon och tänkte faktiskt för ett ögonblick att hennes dotter hade rymt tillsammans med den där unge mannen som hette Anwar.
– Vad är det för fantasier! protesterade Fatima. Vem skulle ha kidnappat henne? Varför skulle någon göra det? Vi bor i en liten by där alla känner alla.
– Men var är min dotter? Varför har hon inte kommit hem och vad har hänt henne? fortsatte modern nervöst. Vad ska jag säga till din far när han kommer hem och frågar efter henne?
– Är det allt du kan oroa dig för nu? kommenterade Fatima. Bryr du dig inte om vad som drabbat Amal, om hon är död eller levande?
– Åh, gode Gud! Ge mig min dotter tillbaka oskadad! skrek Hayat och började krampaktigt gråta när hon fick lyssna till sådant prat.
Muna vinkade till sig Fatima och sa:
– Jag är rädd för att det jag tänker på faktiskt har hänt.
– Vad är du är rädd för? undrade Fatima.
– Lova mig att du inte säger något till mor och inte berättar det för någon annan heller, viskade Muna i hennes öra.
– Det här är inte rätt tid för löften och hemligheter, invände Fatima argt. Din syster är försvunnen och ingen vet var hon är. Om du vet något, säg det så får vi se!
Muna knep ihop en kort stund och sa sedan:
– Killen som kom för att fria till Amal… han kände henne sen tidigare!
– Jag misstänkte det. Än sen då? svarade Fatima.
– Tänk om killen har lyckats övertala Amal att rymma tillsammans med honom! Det är det jag är rädd för.
Fatima blev förskräckt när hon hörde detta.
– Vad säger du? Jag tror inte att Amal begår en sån dumhet och drar skam över oss, svarade hon sedan skarpt.
I samma stund kom Umar tillbaka efter att ha varit hemma hos Hind.
– Hind har inte sett till Amal idag, meddelade han kort, vilket utlöste en olycksbådande tystnad.
Sayyid Ali kom hem från arbetet. Han såg fram emot att få vila ut en smula efter en lång och mödosam dag i hettan då han sågat bräder, passat reglar och slipat dörrar tills orken tröt. Mörkret hade nu börjat falla. Hayat satt framför huset med barnen samlade omkring sig.
Alla var moltysta. Hayat stödde kinden med handen; hon visste inte hur hon skulle framföra den olycksbådande nyheten till sin man. Hennes yngsta dotter besparade henne emellertid den ansträngningen när hon informerade sin far redan innan denne nått tröskeln:
– Amal är försvunnen, pappa!
Sayyid Ali vände sig överraskad mot sin hustru.
– Är det sant som flickan säger? undrade han.
Hayat började med tårfyllda ögon förklara situationen för honom:
– Hon gick ut i morse och har inte kommit hem ännu. Jag vet inte vad som har hänt min flicka, om hon är vid liv eller om hon är död.
– Har ni letat efter henne och frågat hennes väninnor var hon kan vara? undrade Ali förskräckt och kände hur hjärtat hoppade till.
– Ja, men ingen har sett minsta spår av henne, svarade Fatima sorgset.
Sayyid Ali brusade upp som en tjur, daskade till Walid på huvudet och sa:
– Spring genast hem till farbror Jamil och be honom komma hit!
Walid rusade skrämt iväg medan fadern gick in. Där började han skrika och svära. Han hotade hustrun och sina döttrar att han skulle döda dem allihop om man inte hittade Amal.
Det tog bara några minuter innan Walid kom tillbaka i sällskap med sin farbror Jamil.
Aftonrodnaden blänkte fortfarande vid horisonten. Den flammande röda färgen och de tjocka molnen gav intryck av att himlen stod i lågor, som om den också brunnit av vrede. Natten föll sakta över byns omgivningar och med den följde tystnaden. Mörkret verkade lika skrämmande som Sayyid Alis ansikte som blossade av förtrytelse.
Man tog fram lyktor och männen begav sig gemensamt upp i berget för att leta efter Amal. Sayyid Ali hoppades för sig själv att han skulle finna hennes kropp livlös: det var bättre än att få farhågorna besannade, att hon hade rymt hemifrån och dragit hans namn i smutsen. Natten var beckmörk, man kunde knappt se handen framför sig. Lyktljusen utspridda bland klipporna i mörkret flackade hit och dit i sökandet efter Amal.
Varje gång någon snubblade blossade Sayyid Alis vrede upp på nytt och han for ut i upprörda tirader av beklagande och förbannelse över sin dotter. Kokande av ilska svor han att slita henne i stycken när han hittade henne. Deras röster skallade när de ropade ”Amal! Amal!” så högt de kunde, men det var bara ekot som gav svar i nattens tystnad, som om berget drivit gäck med dem.
En kall och ödslig vind blåste upp. Sayyid Ali resignerade till sist, övermannad av trötthet efter sökandet. Han förstod nu att Amal hade rymt med sin älskare och bröt samman:
– Gud förbanne dig, Amal! kved han gråtande och satte sig ner. Du har dragit skam över mig och tryckt ner mitt huvud i smutsen.
De närvarande greps av bedrövelse och hans bror, Jamil, skyndade sig fram för att trösta och lugna ner honom. Då blixtrade det till i ögonen på Sayyid Ali som reste sig upp, borstade bort dammet och vände tillbaka hem igen med stora kliv. Walid och Jamil följde efter medan Fuad, en vän till Jamil, gick hem till sitt.
I Sayyid Alis hus satt alla på helspänn. Hayat och döttrarna hade inte blundat en sekund sedan männen gick. Oroliga väntade de på att Sayyid Ali skulle komma tillbaka.
Flickorna var djupt försjunkna i sorg och tystnad. Det var bara snyftningarna och jämmern från Hayat som hördes i huset. Modern kunde knappt sitta still. Det var som om en eld brann i hennes inre. Hon gick rastlöst fram och tillbaka medan hon växlande slog sig själv på kinderna och på bröstet.
– Du har stuckit en förgiftad dolk i mig, Amal! Jag önskar att du hade dött innan du drog skam och vanära över oss! Hur ska jag kunna möta folk och se dem i ögonen i fortsättningen, ja hur?
Av och an vankade hon genom vardagsrummet innan hon hejdade sig, lutade sig mot väggen och började gråta. Plötsligt hördes hårda knackningar på dörren. Alla blev förskräckta och rusade upp, Fatima skyndade sig för att öppna. I dörren möttes hon av sin rasande far som gick in med elakt glimmande ögon. Så fort han fick syn på dottern skrek han rätt i ansiktet på henne: horor! Sedan följde han upp tillmälet med en hård örfil så att hon vacklade till och krockade in i väggen. I ett huj hade han tagit sig fram till hustrun. Häpna såg barnen honom slita tag i hennes hår och vräka henne i golvet. Han lät en skur av förebråelser regna över henne samtidigt som han överöste henne med sparkar.
– Har jag inte sagt till dig tusen gånger att du ska ta hand om dina döttrar och bevaka dem? Vad sysslar du egentligen med hela dagarna? Har jag inte sagt till dig att jag inte vill ha några horor till döttrar som drar skam över mig och vanärar mitt rykte?
Under tiden försökte flickorna förgäves att knuffa bort honom från modern. Då vände han sig istället mot dem och började slå Fatima och Muna så hårt han kunde. Muna tuppade av redan efter första knytnävslaget. Lilla Rania vaknade av allt oväsen och bråk. Hon blev rädd, skälvde av skräck och började gråta hejdlöst. Sayyid Ali misshandlade sin hustru och sina döttrar för allt han var värd och krossade allt som kom i hans väg, inte ens Jamil och Walid förmådde hejda honom. Nej, ingen kunde lugna ner honom. Tillslut ebbade utbrottet ändå ut varpå mannen sjönk ihop och började gråta och snörvla som ett litet barn. Fatima flyttade undan Muna till deras rum där hon snyftande tog hand om sin syster. Hon stänkte vatten i ansiktet på Muna tills lillasystern vettskrämd vaknade upp och sa:
– Var är mor? Har far dödat henne?
Hayat låg till synes livlös fortfarande kvar på golvet. Hon kunde inte röra sig. Hon hörde att dottern grät och försökte resa sig upp för att ta hand om henne. Hon släpade sig bort till dörren till rummet där dottern befann sig.
– Jag är här, flickan min. Var inte rädd. Jag mår bra, försäkrade hon och anslöt sig sedan till döttrarna för att trösta dem.
Två timmar senare kom Sayyid Ali in till dem, yttrade skilsmässoönskan högt inför hustrun och sa sedan:
– Nu måste du lämna det här hemmet genast! Ge dig iväg!
Därpå vände han sig till sin bror Jamil, som bestört över det som pågick stod bakom honom i dörren och sa:
– Ta med henne hem till sin familj.
Barnen brast i gråt och skrek olyckligt när de hörde detta.
– Håll tyst innan jag gör något brottsligt mot er! klandrade han dem med skrovlig röst.
Hjälplöst började modern samla ihop de kläder hon kunde, förblindad av tårar som rann i en strid ström ur ögonen. När hon var klar att gå klängde hennes minsting Rania sig fast vid hennes klänning och tjöt ”mamma! mamma!” och hennes yngsta pojke, Umar, följde hennes exempel. Omgiven av barnskrik och flickornas gråt såg Hayat på dem och kände hur hjärtat gick i bitar av sorg.
Sedan gjorde hon sig fri från sin minsta flickas grepp och gick sin väg.