Charlotte Stjernkvist: Jag vill köpa en väska för 6 000 spänn – när blev jag en sådan?
Det är tidigt 2000-tal och hotellarvtagerskan Paris Hilton trippar runt med en söt liten chihuahua – i en väska. Jag fnyser samtidigt som jag läser artikeln.
Väskan var av det för mig då okända märket Louis Vuitton och kostade sin duktiga knegarmånadslön, i alla fall för en helt vanlig skogsmaskinförare i Göingeskogarna.
”Väskan var av det för mig då okända märket Louis Vuitton och kostade sin duktiga knegarmånadslön.”Charlotte Stjernkvist
Klipp till tidigt 2020- tal och samma Charlotte sitter med iPhonen i högsta hugg och söker på Louis Vuitton i Blocketappen. Jag sorterar på billigaste, har ju konverterat till smålänning.
Vad hände här?
Jag har ingen aning.
En dag får jag upp en träff. Någon i Djursholm i Stockholm har lagt ut sin väska på sajten. Den är i nyskick, endast använd ett fåtal gånger. Kvitto och äkthetsbevis finns. Det är dessutom ett riktigt kap. Bara 6 000 spänn. Som hittat.
Men vänta lite. 6 000 spänn – för en väska!?
Jag berättade detta för en vän och kollega och under lunchen försökte vi bena ut hur jag hamnat i detta. Jag är ingen som bryr mig om status. Jag har inga i min omgivning som bryr sig om status. Varför vill jag då ha denna dyrgrip om jag inte bryr mig om sådant? Vad skulle jag ha i den? Tamponger och hundbajspåsar får också plats i en väska från Åhléns för 400 spänn.
Vi kom inte fram till något vettigt, mer än att det är ett spännande beteende och att jag borde kontakta någon professionell, som kan förklara hur det går till i min hjärna.
Så det gjorde jag.
Jag skickade mina frågor till psykologen Sofia Malveholm och förklarade som ovan. Hon satte huvudet på spiken. Det handlar om att jag vill ha kortsiktiga belöningar. Att tänka logiskt, att det inte är rimligt kräver mycket mer än att stå emot mitt begär.
– Det behöver inte krävas att du är ute efter status utan det kan vara andra orsaker som skapar belöningen, förklarade hon.
Sedan tiden på savannen är våra hjärnor inställda på att göra det som ger oss välbehag och sluta upp med sådant som ger oss obehag.
– Det kan vara känslan av lyx, du vill ha samma som någon du ser upp till, att den faktiskt är skitsnygg eller bara det tillfredsställande i att göra av med pengar, avslutade Sofia Malveholm.
Men jag bor inte på savannen. Jag ser inte upp till någon med en sådan väska. Jag överlever utan att köpa mig något dyrt endast för välbehag. Jag är inte heller någon hotellarvtagerska. Vad är en passande accessoar för en skogsmaskinförararvtagerska? Ståltermos?
