”Att vara stark får mig att känna mig ännu mer lycklig för jag minns ju hur svag jag var”

För åtta år sedan publicerade Bonus Weekend ett reportage om Linn Strömberg som drabbades av ätstörningar efter gymnasiet. I reportaget berättade den då 21-åriga Linn om åren som kretsade kring mat och siffrorna på vågen och om vägen tillbaka till att tycka om sig själv igen.

Nu har det gått åtta år sedan vi träffades och för Linn, som fyller 30 i sommar, har det hänt mycket.

Sedan en månad tillbaka är hon platschef på Nordic Wellness på Baronen, efter att tidigare varit platschef på samma gym på Giraffen.

– Det här är så kul! Jag älskar ju den här miljön, säger hon.

Arbetsdagarna som platschef är varierande och Linn sköter allt från schemaläggning och budgetarbete till att stå i receptionen och göra inköp. När intervjun görs ser hon dessutom fram emot att ordna ettårskalas för träningsklubben som ligger i lokaler där det en gång i tiden var nattklubb.

– Utsikten går ju inte att klaga på, säger hon och blickar ut mot gästhamnen när hon visar mig runt.

Att hon en dag skulle vara platschef på ett gym var inget hon hade kunnat föreställa sig för tio år sedan – hon som ”absolut inte var någon gymtjej” och hon som var besatt av att bränna kalorier.

Men det var faktiskt gymmet och styrketräningen som blev vändpunkten när ätstörningen hade tagit över hennes liv. Det var på gymgolvet hon förstod att hon behövde äta för att orka träna, vara och leva.

– När jag var som sjukast tänkte jag bara kalorier och hakade upp mig på siffror, ju mindre desto bättre. Jag hade ingen energi alls och var alltid trött och frusen. Gymmet hjälpte mig att ändra mitt mindset.

Det var när Linn hade slutat gymnasiet och flyttat hemifrån, från Orrefors till Kalmar, som tankarna på att gå ned några kilon började ta fart. De första kilona försvann snabbt, men lika fort blev jakten på kalorier en besatthet, en fix idé, och plötsligt kretsade dagarna kring siffror; hur många kalorier hon fick i sig och vilken siffra vågen visade.

Ju mer hon gick ned desto mer tränade hon. Hon simmade och sprang och när hon inte orkade mer promenerade hon.

– Till slut ställde mina nära och kära tillsammans ett ultimatum att jag måste börja gå upp i vikt, annars kommer de att tvångsinlägga mig.

På ABC-kliniken på länssjukhuset konstaterade man att Linn hade ätstörningar och läkaren bestämde att hon inte fick träna kondition, bara styrka. Motvilligt följde hon med Timmy till ett av stans gym.

– När jag vågade mig till gymmet var jag väldigt smal och kände mig helt missanpassad. Jag såg de andras blickar, säger hon allvarligt.

Sakta, sakta ändrade styrketräningen hennes sätt att tänka på träning och kost och när hon märkte att styrketräningen gjorde henne pigg ville hon inte tillbaka till det gamla livet utan istället bygga upp sin kropp och bli stark.

– Med ätstörningar handlar mycket om kontroll och man blir fast i den spiralen. När jag bestämde själv att jag ville gå upp i vikt och märkte att jag fick energi och orkade tänka ändrades hela min inställning. När jag var sjuk var varje dag monoton och när jag fick energi igen av styrketräningen kände jag mig glad och fick motivation att fortsätta.

Att ha kämpat emot ångesten så länge hade sitt pris, för även om hon ganska snabbt mådde bättre fysiskt hängde inte själen med.

– Det var jobbigt och jag fick ångestpåslag. Det kom nästan som ett bakslag. Jag hade jobbat emot ångesten så länge. Om jag fick ge ett råd till mig själv nu skulle det vara att ta det lite lugnare. Jag var så utmärglad och borde ha tagit det lugnare. Man är ganska skör när man är så smal.

Många befarade att styrketräningen skulle bli Linns nya besatthet och hon kan idag förstå oron.

– Ätstörningar är som ett beroende och det är viktigt att inte ta till träningen som ett nytt beroende. Som sjuk har man extremt höga krav på sig själv och man tycker att man aldrig är bra nog. I början på gymmet tänkte jag lite så själv, men jag har inte de kraven på mig själv längre där jag behöver prestera. Kanske har det lite med åldern att göra, att jag har mognat lite?

Linn alltid varit öppen med ätstörningarna hon hade som yngre och lyfter gärna synen på sig själv i sociala medier för att peppa och inspirera andra. På sitt Instagramkonto @linn skrev hon nyligen:

”Förr använde jag träning som ett straff, för att dämpa ångest och för att bränna kalorier. Träning var destruktivt istället för givande, ett självskadebeteende. Ställ dig själv frågan - tränar du för att må bra eller för att inte må dåligt? När träningen blir ett tvång i den bemärkelsen att du får ångest av att hoppa över ett pass är relationen till träning inte längre sund.”

Hon märker att det finns ett behov av att någon är öppen och får ofta DM med frågor från tjejer med ätstörningar.

– På ett sätt känns det som ett överväldigande stort ansvar för jag vet av egen erfarenhet hur lätt man kan feltolka saker, men samtidigt känns det viktigt. Kan jag hjälpa en person genom att berätta om min ätstörning gör jag gärna det, jag vet ju vilken mörk tid i livet det är att vara sjuk.

Hur ser din egen träning ut idag?

– Jag hade corona för två månader sedan och har tagit det lite lugnt sedan dess, men det berör mig inte för jag vet att jag kommer tillbaka och det är väldigt stor skillnad mot när jag var ätstörd.

Hur hade det sett ut då?

– Då hade jag kört på ändå, fast jag var sjuk. Jag lyssnade inte på kroppen och kunde inte acceptera att jag inte mådde bra. Nu tränar jag för att jag mår bra av träningen, förut tränade jag för att inte må dåligt, inte få ångest.

Du jobbar på ett gym – vad gör du när du stöter på en kund du misstänker har ätstörningar?

– Jag har haft samtal vid några enstaka tillfällen och man måste verkligen välja sina ord. Jag kommenterar beteendet istället för vikten och säger till exempel ”Jag ser att du tränar så här och så här”. Det handlar mycket om beteendet. Det handlar inte om hur mycket man väger utan om hur man mår. Jag vet själv att jag betedde mig väldigt annorlunda när jag var sjuk och kunde reagera starkt om någon motarbetade ätstörningen. När man är sjuk skyddar man ätstörningen, man identifierar sig med den.

Tycker andra att det är konstigt att du som haft en ätstörning jobbar i den här miljön?

– Jag ser det snarare som en styrka, eftersom jag har erfarenhet är jag bättre på att se varningssignalerna. Däremot har jag fått kommentarer om att träningen blivit det nya beroendet.

Hur känns det?

– Jag förstår ju frågan, men jag är trygg i att jag inte har det beteendet längre. Däremot förklarar jag gärna.

När Linn var sjuk var livet strikt inrutat, hon åt var tredje timme, men portionerna blev mindre och mindre och till slut kunde en måltid bestå av ett par knäckebröd. Idag vet hon att maten behövs för att hon ska orka träna.

– När det gäller kosten tog det tid innan jag insåg att man inte behöver äta hälsosamt hela tiden. Jag pratar ofta om balansen. Jag äter för det mesta hälsosamt, men visst blir det hämtmat ibland. Jag tänker inte maniskt, det är inte extremt längre.

Tittar hon tillbaka på åren med ätstörningar kan hon knappt förstå att det handlar om henne.

– Det är nästan lite svårt att tänka tillbaka på det. Det är inte jag, jag är så olik mig själv. Men allt handlar om hur man själv känner, det är verkligen bara en känsla hos en själv. Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör idag och jag har aldrig mått så bra som jag gör nu.

Att ha en stark kropp har gett henne bättre självförtroende.

– Det är svårt att beskriva, men att vara stark får mig att känna mig ännu mer lycklig för jag minns ju hur svag jag var. Det är en befrielse att känna sig stark och att man klarar mer.

När Linn såg sig själv i spegeln som sjuk såg hon bara det som inte dög – idag tycker hon om det hon ser.

– Det är väl mer att jag har ändrat känslan i mig själv. Innan fokuserade jag på detaljer som jag inte gillade hos mig själv, nu trivs jag otroligt bra i mig själv och det är en riktigt skön känsla. Trivs jag i mig själv mår jag ju bra. Den känslan vill jag förmedla på Instagram. Höjer man sig själv kommer man att må bra. Det kanske låter lätt för mig att säga idag, men jag förstår att det är svårare att göra, men det går.

Styrketräningen blev vändpunkten för Linn Strömberg när hon var sjuk i ätstörning och hon är tacksam och glad över att hon hittade till gymmet.

– Egentligen hade det inte spelat någon roll vad jag hade hittat, det viktiga är att hitta något som får en att må bra och träning får mig att må bra. Mentalt hjälpte träningen mig mycket, viljan att utvecklas och bli stark. Träningen hjälpte mig också att se annorlunda på mat.