Maria Lindberg: Krönika: Sätt inte föräldrarna före barnen
Den här krönikan kommer inte att handla om corona. Inte för att jag inte är påverkad av den rådande situationen eller tar den på allvar, utan helt enkelt bara för att jag inte har mycket mer att tillägga känner jag. Allt jag kan säga är ta hand om varandra, er själva och drabbas inte av panik, utan andas och se framåt. Läget kommer att förändras till det bättre.
Desamma hoppas jag gäller lagen om barns rätt till ett bra liv gentemot biologiska föräldrars rätt till sina barn. Du har säkert hört om Lilla hjärtat, treåringen som dog tidigare i år. En så fruktansvärd händelse och det är helt ofattbart hur det kunde hända i i Sverige, i modern tid.
Lilla hjärtat föddes med abstinens och lämnades på BB av sina missbrukande föräldrar. Hon omhändertogs av socialtjänsten och placerades i ett familjehem. Men inte långt innan hennes treårsdag fattades beslutet att hon skulle tillbaka till sina biologiska föräldrar.
Vi kan pausa här, för redan detta är absurt. Ett barn som omhändertas som nyfödd och växer upp i en familj som älskar henne som sin egen - på inget sätt kan det vara motiverat att det barnet ska behöva ryckas upp ur den trygga tillvaron. Biologiska föräldrar har absurt stor rätt till sina barn i dagens Sverige, trots att vi ska följa FNs Barnkonvention och se till barnets bästa.
Det finns säkert många fall där äldre barn, som bott tillfälligt i familjehem, kan flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar och där det verkligen är barnets bästa.
Men när ett barn omhändertas som bebis blir ju familjehemmet den självklara familjen, och att då tvingas flytta till människor som är främlingar för barnet är grymt. Även om de biologiska föräldrarna börjat må bra och fungera som föräldrar igen.
I Lilla hjärtats fall var det ju dock ännu värre. För hennes biologiska föräldrar mådde långt ifrån bra. Bägge hade psykiska besvär, vägrade göra drogtester och pappan var aggressiv. Mamman ansökte flera gånger om att få tillbaka vårdnaden om treåringen, men socialtjänsten bedömde det som bäst att barnet stannade hos sin fosterfamilj. Tingsrätten gjorde samma bedömning. Barnets eget ombud gjorde också den bedömningen under lång tid, men ändrade sig sedan av någon anledning och när fallet kom upp i kammarrätten stod barnets ombud på föräldrarnas sida. Vilket även kammarrätten valde att göra. Trots att föräldrarna fortfarande vägrade låta sig drogtestas eller sammarbeta med socialtjänsten, tilldömdes de vårdnaden av treåringen.
Hur kunde denna felaktiga bedömning göras? Mycket kan härledas till vår lagstiftning som tydligt ger biologiska föräldrar stor rätt till sina barn och som också hela tiden strävar efter att återförena, då det enligt lagen ska vara det bästa för både föräldrar och barn. Kammarrättens ledamöter verkar inte heller ha ifrågasatt föräldrarnas förmåga att vara just föräldrar.
När Lilla hjärtat flyttades till sina biologiska föräldrar skulle hon ha fortsatt kontakt med familjehemmet, men den kontakten bröts och de fick aldrig träffa henne igen. Detta trots att orosanmälningar gjordes om hennes mående hos de biologiska föräldrarna, trots att socialtjänst och polis inte blev insläppta i lägenheten och trots att föräldrarna fortsatte vägra drogtester och samarbete. Några månader senare fanns hon inte mer och föräldrarna häktades för grovt vållande till hennes död.
Sedan DN gjorde en granskning av fallet har diskussioner varit skarpa och socialministern har lovat att lagen ska skärpas så att principen om barnets bästa verkligen ska få genomslag även i praktiken.
Jag hoppas innerligt att detta blir verklighet. För i Sverige idag tvingas barn vars pappa mördat deras mamma ändå besöka denna pappa i fängelse, för att han som förälder vill och har rätt till det. Och det är inte alls ovanligt att en man som dödat sina barns mamma blir den som får vårdnaden om barnen. Jag hoppas att Sverige kan bli det land jag trodde att det var - ett humant land där vi sätter barnens bästa i första rummet.
